117 mig för min obotfärdighet. Men jag bedrog mig, då jag trodde mig gå helt och hållet fri för hans förebråelser; ty då han var färdig med att räkna upp sina penningar och jag lagade mig till att skiljas från honom, bad han mig gå ett slag med honom i gångarna. Jag hade icke yttrat ett ord om Manon, och han var okunnig om att hon befann sig i frihet; fördenskull rörde sig hans moralpredikningar endast om min våghalsiga rymning från Saint-Lazare och om hans farhåga, att jag, i stället för att tillgodogöra mig de sedelärdomar jag där erhållit, skulle återsjunka i mina utsvävningar. Han sade, att han, då han dagen efter min flykt kom till Saint-Lazare för att besöka mig, blivit så bestört, att det ej kunde med ord uttryckas, vid det han erfor, på vilket sätt jag berett mig utträde. Därpå hade han haft ett samtal med priorn; och den gode patern hade ännu icke hämtat sig från sin förfäran men hade icke desto mindre varit nog ädelmodig att undanhålla polismästaren omständigheterna vid mitt avlägsnande och förhindrat att port-närens död blev bekant utanför klostret. Jag hade sålunda ingen anledning till oro från det hållet, men om det återstod mig ett uns förnuft, menade han, så skulle jag begagna mig av den lyckliga vändning himlen gav åt mina angelägenheter; jag borde börja med att tillskriva min fader och försona mig med honom, och ville jag för en gång lyda hans, Tiberges, råd, så höll han före, att jag skulle lämna Paris och återvända till min familjs sköte. Jag åhörde hans tal ända till slut. Det fanns däri åtskilligt tillfredsställande. Först och främst fröjdade jag mig över att icke ha något att frukta från Saint-Lazare. Parisgatorna blevo på nytt ett fritt land för mig. Vidare lyckönskade jag mig till att Tiberge icke hade den svagaste aning om Manons befrielse och hennes återförening med mig. Jag iakttog till och med, att han undvikit att tala om henne, uppenbarligen