118 i den tron att hon numera låg mig mindre om hjärtat, efter jag föreföll så obekymrad för hennes del. Jag beslöt att om icke återvända till min familj så åtminstone skriva till min fader, såsom han rådde mig, och betyga denne, att jag var villig att ånyo underkasta mig mina rättmätiga plikter och hans fordringar. Jag hoppades förmå honom att sända mig penningar, under förevändning att bedriva studier vid akademin; ty jag skulle svårligen lyckats övertyga honom, att jag kände håg att återgå till det andliga ståndet, och i grunden hade jag ingen obenägenhet för det jag ämnade lova honom. Tvärtom fann jag det angenämt att ägna mig åt någon anständig och förnuftig sysselsättning, försåvitt denna plan lät förena sig med min kärlek. Jag gjorde upp att leva med min käresta och på samma gång sköta mina studier. Detta gick mycket väl ihop. Jag vart så nöjd med alla dessa påhitt, att jag lovade Tiberge att ännu samma dag avsända ett brev till min fader. Efter att ha skilts från honom gick jag också verkligen in på ett offentligt skrivkontor och skrev så rörande och undergivet, att jag vid genomläsningen av mitt brev smickrade mig med hoppet att vinna något av fadershjärtat. Änskönt jag nu var i tillfälle att kosta på mig en hyrvagn, gjorde jag mig ett nöje av att vandra stolt till fots hela vägen till monsieur de T. Jag fann glädje i denna utövning av min frihet, för vilken jag enligt Tiberges försäkringar icke längre hade något att befara. Dock föll det mig plötsligt in, att hans försäkringar endast gällde Saint-Lazare och att jag därför-utom hade spinnhusaffären på halsen, för att icke räkna mordet på Lescaut, i vilket jag var inblandad, åtminstone som ögonvittne. Denna hågkomst väckte hos mig en så häftig förskräckelse, att jag smög mig in i första prång, varifrån jag lät tillkalla en täckvagn. Så for jag raka vägen till monsieur de T., som jag lockade att skratta med min skrämsel. Den syntes mig själv löjlig, sedan han meddelat mig, att jag intet