119 hade att frukta beträffande vare sig spinnhuset eller Lescaut. Han sade, att han, i tanke att han kunde bliva misstänkt för delaktighet i Manons bortförande, på morgonen hade gått till spinnhuset och begärt att få råka henne, i det han låtsade vara okunnig om det som timat; men de voro så långt ifrån att anklaga vare sig honom eller mig, att de tvärtom hade skyndat sig att berätta händelsen för honom som en märklig nyhet, och de förundrade sig över att en så vacker flicka som Manon kunnat företaga sig att rymma med en vaktknekt. Han hade nöjt sig med att helt lugnt svara, att detta ingalunda överraskade honom och att man ju gör vad som helst för friheten. Han berättade vidare, att han därifrån begivit sig till Lescauts bostad i förhoppning att finna mig där jämte min förtjusande älskarinna; men värden i huset, som var vagnmakare, hade bedyrat, att han varken sett henne eller mig, och tillagt, att detta icke var underligt, såvida det var Lescaut vi skulle ha sökt, alldenstund vi utan tvivel hört, att han blivit mördad ungefär vid samma tid. Varpå han icke hade vägrat att redogöra för vad han visste om orsaken till och omständigheterna vid detta mord. Vid pass tvenne timmar förut hade en livdrabant, som var vän till Lescaut, kommit på besök till denne och proponerat ett spelparti. Lescaut hade vunnit så snällt, att den andre på en timme blev kvitt hundra écus, det vill säga alla penningar han ägde. Den olycklige, som fann sig barskrapad, hade då bett Lescaut låna honom hälften av den summa han förlorat, och i följd av någon oenighet, som härigenom uppstod, hade de råkat i ett ytterst hetsigt krakel. Lescaut hade vägrat att gå ut och avgöra saken med värjan, och den andre hade, då han gick, svurit att nedskjuta honom, vilket han samma afton satt i verket. Monsieur de T. hade godheten att tillägga, det han varit mäkta orolig för vår skull och att han fortfarande erbjöd mig sina tjänster. Jag meddelade