133 gonen for han sin väg med monsieur de T., som tog plats i hans vagn. Jag kände, som sagt, ingen benägenhet för svartsjuka. Jag trodde mera blint än någonsin på Manons eder. Denna tjusande varelse härskade så enväldigt över min själ, att där icke fanns rum för den minsta lilla känsla annat än aktning och kärlek. Långt ifrån att lägga henne till last, att hon behagat unge G.-M., fröjdade jag mig över hennes tjuskraft och yvdes över att vara älskad av en kvinna, som hela världen fann tillbedjansvärd. Jag höll det icke ens för nödigt att meddela henne mina misstankar. Vi hade några dagar sysselsatt oss med att låta rusta upp hennes garderob och överlägga om huruvida vi kunde gå på spektaklet utan risk att bliva igenkända. Monsieur de T. kom tillbaka före slutet av veckan och vi frågade honom till råds. Han insåg, att han måste svara ja för att ställa Manon till freds, och vi beslöto att fara samma afton i sällskap med honom. Detta lät sig dock ej göra, ty han tog mig genast med sig i enrum och sade: — Jag befinner mig i den yttersta förlägenhet sedan jag var här sist, och mitt besök i dag är en följd därav. G.-M. älskar er käresta och har förtrott mig det. Jag är hans intima vän och redo att bistå honom i allt, men jag är lika mycket er. Jag ansåg hans avsikter otillbörliga och förkastade dem. Jag skulle ha bevarat hans hemlighet, om han endast ämnat använda de gängse erövringsmedlen; men han har nogsamt reda på Manons sinnelag. Han har på något sätt fått veta, att hon älskar överflöd och nöjen, och som han redan åtnjuter en ansenlig förmögenhet, har han förklarat, att han tänker genast fresta henne med en mycket stor present samt anbud om ett årsunderhåll på tio tusen livrés. Hade det vägt jämnt på bägge sidor, så skulle jag måhända måst göra betydligt mera våld på mig för att förråda honom; men rättvisan har förenat sig med vänskapen till er favör, så mycket mera som jag, då