136 du besinnar ej, mitt arma barn, att det är samma väg, som har fört dig rätt till spinnhuset. Jag föreställde henne fåfängt den fara, som var förknippad med detta företag; hon påstod, att det endast gällde att sköta sig försiktigt, och bemötte alla mina invändningar. Visa mig en älskare, som icke blint går in på en tillbedd varelses alla nycker, och jag skall vidgå, att jag handlade orätt, som så lätt gav vika. Det vart beslutat, att vi skulle lura G.-M., och en sällsam skickelse fogade så, att jag blev lurad av honom. Inemot klockan elva sågo vi hans täckvagn anlända. Han ursäktade sig i de sirligaste ordalag för den frihet han tog sig att komma och äta middag hos oss. Det överraskade honom icke att råka monsieur de T., som dagen förut lovat honom att komma ut och som föreburit några affärer för att slippa fara med samma skjuts. Ehuru det icke var en ibland oss, som icke bar svek i hjärtat, satte vi oss till bords med alla tecken till förtroende och vänskap. G.-M. fann bekvämt tillfälle att yppa sina känslor för Manon, och jag torde icke ha varit honom till besvär, ty jag avlägsnade mig med flit på några minuter. Vid min återkomst skönjde jag, att han icke rönt något övermått av hårdhet, ty han var vid det bästa humör i världen. Jag hycklade ett lika gott; han skrattade invärtes åt min enfald och jag åt hans. Hela eftermiddagen beredde vi varandra ett synnerligen underhållande skådespel. Innan han for, lämnade jag honom ytterligare tillfälle till ett litet enskilt samtal med Manon, vadan han hade skäl att lyckönska sig lika mycket till min beskedlighet som till den goda förplägningen. Så snart han stigit upp i vagnen jämte monsieur de T., ilade Manon emot mig med utbredda armar och omfamnade mig skrattande. Hon upprepade för mig hans yttranden och anbud ord för ord. De gingo ut på följande: han tillbad henne, han ville med henne