148 XV. Jag lyckades utan hinder beträda det ifrågavarande gemaket. Manon satt och läste. Nu fick jag anledning att undra över denna sällsamma flickas karaktär. Långt ifrån att förfäras eller visa sig ängslig vid min åsyn, röjde hon endast de lindriga tecken till överraskning, som man icke kan förkväva vid anblicken av en person, som man trodde vara långt borta. — Ah, är det du, min älskling, utropade hon och omfamnade mig med sin sedvanliga ömhet. Gud i himlen, vad du är vågsam! Vem kunde väntat dig i dag på detta ställe! Jag lösgjorde mig ur hennes armar, och i stället för att besvara hennes smekningar avböjde jag dem föraktfullt och tog ett par tre steg tillbaka från henne. Detta beteende bragte henne ur fattningen. Hon stod kvar i samma ställning och fäste blicken på mig, i det hon skiftade färg. Jag var i grunden så hänryckt över att återse henne, att jag näppeligen hade styrka att öppna min mun till bannor. Dock blödde mitt hjärta av den rysliga skymf hon tillfogat mig; jag återkallade den livligt i mitt minne för att uppegga min förtrytelse och sökte få mina ögon att lysa av en annan eld än kärlekens. Då jag en stund framhärdade i min tystnad och hon varseblev min upprördhet, såg jag henne darra, uppenbarligen av rädsla. Denna syn förmådde jag icke uthärda. — Ack Manon, sade jag innerligt, otrogna och men-ediga Manon! Varmed skall jag begynna mina klago-