150 Dessa ord beledsagades av så bittra betraktelser, att jag mot min vilja lät undslippa mig några tårar. Manon märkte det på förändringen i min stämma och bröt äntligen sin tystnad. — Jag måste väl vara brottslig, sade hon sorgset, alldenstund jag kunnat vålla dig så mycken smärta och sinnesrörelse; men må Himlen straffa mig, om jag trott mig vara det eller ens haft en tanke på att bliva det. Detta yttrande syntes mig så blottat på förnuft och uppriktighet, att jag icke kunde värja mig för ett häftigt utbrott av vrede. — Vederstyggliga skrymteri! utbrast jag. Jag ser klarare än någonsin, att du är en skalk och ett falskt stycke. Nu först känner jag din eländiga karaktär. Farväl, usla varelse, fortfor jag och stod upp, hellre dör jag tusen gånger, än jag härefter har det ringaste att göra med dig. Må Himlen straffa mig själv, om jag någonsin bevärdigar dig med en blick! Stanna hos din nye älskare, älska honom, avsky mig, avsäg dig hedern och sunda förnuftet! Jag skrattar åt det, mig kvittar det lika. Hon vart så förfärad över denna uppbrusning, att hon, alltjämt liggande på knä vid stolen, från vilken jag rest mig, betraktade mig skälvande och utan att våga andas. Jag gick ytterligare några steg mot dörren med huvudet vänt åt henne och blicken fast riktad på henne. Men det hade erfordrats, att jag mist alla mänskliga känslor för att kunna förhärda mig mot slika behag. Jag var så långt ifrån att besitta denna barbariska styrka, att jag, med ens övergående till den motsatta ytterligheten, återvände till henne eller rättare störtade mot henne utan besinning. Jag tog henne i mina armar och överhöljde henne med ömma kyssar, jag tiggde henne om förlåtelse för min häftighet, jag bekände, att jag var ett odjur och icke förtjänade lyckan att vara älskad av en kvinna som henne.