151 Jag förmådde henne att sätta sig, och efter att i min tur ha lagt mig på knä besvor jag henne att åhöra mig i detta läge. Allt vad en underdånig och passionerad älskare kan uttänka av vördnadsfullt och ömt inneslöt jag nu med få ord i mina urskuldanden. Jag bad henne att av barmhärtighet uttala ett förlåtande ord. Hon lät sina armar sjunka ned kring min hals och sade, att det var hon själv som hade behov av min miskund för att utplåna den bedrövelse hon vållade mig och att hon begynte frukta, att det hon kunde säga till sitt rättfärdigande föga skulle falla mig på läppen. — Mig! avbröt jag tvärt. Ack, jag begär intet rättfärdigande av dig. Jag gillar allt vad du gjort. Det tillkommer ingalunda mig att kräva skäl för ditt handlingssätt. Jag är mer än förnöjd, mer än säll, om min dyra Manon icke fråntager mig sitt hjärtas ömhet! Men, fortfor jag utan att besinna mina ömkliga omständigheter, allsmäktiga Manon, du som efter ditt behag skapar mina fröjder och mina sorger! Sedan jag nu ställt dig till freds genom att böja mig i stoftet och betyga min ånger, är det mig väl tillåtet att tala med dig om min bedrövelse och mina kval? Vill du låta mig veta vad det skall bli av mig i dag, och om du utan återvändo beslutit att utfärda min dödsdom genom att tillbringa natten med min rival? Hon övertänkte en stund sitt svar. — Min chevalier, sade hon därpå, i det hennes anlete återtog sitt lugn, hade du från början uttryckt dig så tydligt, så hade du besparat dig mycken oro och mig ett smärtsamt uppträde. Eftersom ditt lidande icke härflyter ur annat än svartsjuka, så skulle jag ha botat det genom att erbjuda mig att på fläcken följa dig till världens ända. Men jag inbillade mig att det var brevet, som jag skrev till dig under monsieur de G.-M: s ögon, och flickan vi sände till dig, som förorsakade din sorg. Jag trodde, att du möjligen kunnat anse mitt brev som ett hån, och den där flickan,