153 jag svarade, att du var så älskvärd och att du städse betett dig så hedersamt mot mig, att jag icke gärna kunde avsky dig. Han medgav, att du icke saknade förtjänster och att han känt sig benägen att söka din vänskap. Han ville veta, hur jag trodde att du skulle upptaga min avfärd, synnerligen då du finge reda på att jag befann mig i hans händer. Härpå genmälde jag, att vår kärlek redan var av så gammalt datum, att den hunnit svalna något och att du för övrigt icke var i särdeles goda omständigheter och kanske icke skulle betrakta förlusten av mig som någon stor olycka, alldenstund den lättade dig från en tyngande börda. Jag tillade, att som jag var fullt övertygad om att du skulle taga saken med ro, hade jag icke dragit mig för att säga dig, att jag ville fara till Paris i några ärenden; du hade samtyckt därtill och följt med själv men icke visat dig synnerligen orolig, då jag lämnade dig. »Kunde jag tro,» sade han, »att han vore hågad att leva i sämja med mig, så skulle jag vara den förste att erbjuda honom mina tjänster och visa mig förekommande.» Jag försäkrade, att jag med min kännedom om din karaktär ingalunda betvivlade, att du skulle hederligt gengälda ett dylikt tillmötesgående, i synnerhet, sade jag, om han kunde hjälpa upp dina affärer, som befunnit sig i jämmerligt skick alltsedan du blev oense med din familj. Han avbröt mig med bedyranden, att han skulle göra dig alla tjänster, som stode i hans makt, och till och med, om du ville inlåta dig i en ny kärleksförbindelse, skaffa dig en vacker älskarinna, som han hade övergivit för att binda sig vid mig. Jag uttalade mitt bifall till hans idé för att så mycket säkrare förebygga hans misstankar, och alltmera befästad i min plan, längtade jag endast efter ett medel att underrätta dig därom, på det du icke måtte bliva för orolig, då jag mankerade vårt avtalade möte. Till