155 är fördenskull jag icke utan farhågor ser dig här och röjde överraskning vid din ankomst. Jag lyssnade med stort tålamod till detta tal. Jag fann däri för visso åtskilligt hårt och förödmjukande, ty hennes avsikt att vara mig otrogen var så tydlig, att hon icke ens vårdade sig om att bemantla den. Hon kunde ju icke tänka sig, att O.-M. skulle låta henne tillbringa hela natten som en vestal. Det var således med honom hon ämnade tillbringa den. Vilken bekännelse för en älskare! Dock betänkte jag, att jag delvis hade skuld i hennes fel därigenom att jag först givit henne vetskap om Q.-M:s känslor för henne och genom mitt tillmötesgående att blint ansluta mig till hennes dristiga äventyrsplan. Dessutom vart jag på grund av en fallenhet för allt enkelt och naturligt, som är mig egen, rörd av det okonstlade i hennes berättelse och av det vänliga och öppenhjärtiga sätt, varpå hon förtaide till och med de omständigheter, som väckte mest anstöt hos mig. — Hon syndar utan ondska, sade jag till mig själv, hon är lätt på foten och oförsiktig, men hon är rättsinnig och uppriktig. Därtill kommer, att kärleken ensam var nog för att tillsluta mina ögon för alla hennes felsteg. Jag var alltför tillfreds i hoppet att denna samma afton röva henne från min rival. Icke desto mindre sade jag: — Och natten, med vem kommer du att tillbringa den? Denna sorgsna fråga förbryllade henne. Hon svarade endast med avhuggna »om» och »men». Jag ömkade mig över hennes pina, och för att göra ända på detta samtal förklarade jag rättframt, att jag väntade, att hon skulle följa med mig på stunden. — Det vill jag för visso, svarade hon, men du bifaller således ej min plan? — Ack, är det icke tillfyllest, att jag bifaller allt vad du gjort intill nu?