157 XVI. Under det vi höllo på att göra oss i ordning till vår avfärd, hörde jag det klappa på porten åt gatan. Jag erfor icke det ringaste tvivel om att det var Q.-M. och sade, upprörd som jag blev vid den tanken, till Manon, att han vore dödens, om han visade sig. Jag hade i själva verket icke tillräckligt hämtat mig från mitt ursinne för att kunna tygla mig vid hans åsyn. Marcel gjorde slut på min pina genom att lämna mig en biljett, som han mottagit för min räkning vid porten. Den var från monsieur de T. Däri stod, att han, då Q.-M. gått att hämta penningar åt honom i sin bostad, begagnade sig av dennes frånvaro för att meddela mig en mycket nöjsam idé. Han tyckte nämligen, att jag icke kunde på angenämare vis hämnas på min rival än genom att äta upp hans supé och denna samma natt intaga den bädd, som han ärnade dela med min käresta. Detta syntes honom lätt nog att verkställa, ifall jag lyckades försäkra mig om tre eller fyra tilltagsna och pålitliga karlar till att taga fast O.-M. på gatan och vakta honom till morgonen. Vad honom själv angick, så lovade han att uppehålla honom ytterligare en timme åtminstone på grunder, som han hade i beredskap till hans återkomst. Jag visade biljetten för Manon och lät henne veta det knep jag betjänat mig av för att obehindrat kunna råka henne. Såväl mitt påhitt som monsieur de T: s föreföll henne utmärkt. Vi skrattade däråt i god ro en stund, men så snart jag började behandla det senare som ett lustigt tokeri, överraskade hon mig med att