159 G.-M. visa sig, då |ag drog mig några steg nedåt gatan till ett mörkt ställe för att bevittna det i sanning ovanliga uppträdet. Livdrabanten anhöll honom med pistolen i näven och förklarade höviskt, att han varken ville åt hans liv eller hans penningar men, i händelse han gjorde det minsta motstånd mot att följa med eller gåve ett ljud ifrån sig, var färdig att skjuta ned honom. G.-M., som såg honom understödd av trenne knektar och utan tvivel bävade för kulan, gjorde intet motstånd. Jag såg honom föras bort som ett lamm. Därpå återvände jag omedelbart till Manon och sade vid mitt inträde för att undanröja varje misstanke hos tjänarna, att monsieur de G.-M. icke finge väntas till supén; oförutsedda angelägenheter hade tillstött, vilka kvarhöllo honom mot hans vilja, och hade han fördenskull uppdragit åt mig att framföra hans ursäkter och supera tillsammans med henne, vilket jag betraktade som en stor ynnest, då jag fick sällskapa med ett så charmant fruntimmer. Hon understödde mycket behändigt min roll, och vi satte oss till bords, där vi bibehöllo en vederbörlig högtidlighet, så länge lakejerna stannade inne och passade upp. Då vi äntligen blivit av med dem, tillbringade vi en av de skönaste aftnarna i vårt liv. Jag beordrade i hemlighet Marcel att uppsöka en hyrkusk och tillsäga denne att följande morgon före klockan sex hålla utanför porten. Inemot midnatt låtsade jag lämna Manon men smög mig tyst in igen med Marcels bistånd och redde mig till att intaga G.-M: s bädd, likasom jag fyllt hans plats vid bordet. Under allt detta arbetade vår onda genius på vårt fördärv. Vi tumlade oss i nöjets yra, och svärdet hängde hotande över våra huvuden. Tråden som uppbar det höll på att brista. Men på det samtliga omständigheter vid vårt fall må bliva begripliga, bör jag klargöra orsaken därtill. G.-M. var åtföljd av en lakej, då han greps av