160 knektarna. Förfärad över sin herres missöde flydde denne karl tillbaka samma väg han kommit, och den första åtgärd han vidtog till husbondens bispringande var att underrätta den gamle G.-M. om det som tilldragit sig. En så ledsam nyhet måste helt naturligt högeligen oroa denne. Han hade endast den sonen och var utomordentligt livfull för sin ålder. Först begärde han att få veta av lakejen allt vad hans son företagit sig på eftermiddagen, om han råkat i krakel med någon, om han blandat sig i några andras tvistigheter, om han besökt något misstänkt hus. Lakejen, som trodde husbonden befinna sig i den yttersta fara och ansåg sig icke böra sticka under stol med något, allenast denne kunde bliva hulpen, yppade nu allt vad han visste om hans tycke för Manon och det han kostat på henne, på vad sätt han tillbragt eftermiddagen i hennes bostad till vid pass klockan nio, hur han sedan gått bort och vad han råkat ut för på återvägen. Detta var tillräckligt för att hos den gamle väcka en misstanke, att hans son fallit i händerna på en rival i kärlek. Ehuru klockan var halv elva på aftonen, drog han sig icke för att ögonblickligen begiva sig till polismästaren och bedja denne att utfärda särskilda order till samtliga vaktpatruller, och efter att ha begärt och erhållit en dylik att eskortera sig skyndade han till den gata, där hans son blivit fasttagen. Han genomsökte alla de platser i staden, där han kunde hoppas att anträffa honom, men då intet spår stod att finna, lät han slutligen föra sig till älskarinnans bostad, dit han föreställde sig att sonen möjligen kunde ha vänt tillbaka. Jag stod i begrepp att lägga mig, då han anlände. Som sovrummets dörr var stängd, hörde jag icke hans knackning på porten; men han trädde in genom denna, följd av tvenne stadstjänare, och sedan han förgäves hört efter sin son, fick han lust att söka hämta några upplysningar av älskarinnan. Han stiger således upp