161 i våningen, alltjämt ledsagad av sina stadstjänare. Vi skulle just stiga i sängen — då öppnar han dörren och isar vårt blod med sin åsyn ... — O Gud, det är den gamle G.-M.! utbrister jag till Manon och kastar mig över min värja, som olyckligtvis trasslat in sig i mitt bälte. Stadstjänarna sågo min åtbörd och ryckte genast fram för att gripa mig. En man i bara skjortan är hjälplöst prisgiven; de avskuro mig från all möjlighet till försvar. Ehuru bestört över denna scen, kände G.-M. snart nog igen mig. Ännu mindre besvär kostade det honom att erinra sig Manon. — Är det en synvilla, yttrade han strängt, eller ser jag verkligen för mina ögon chevalier des Grieux och Manon Lescaut? Jag var så förbittrad av blygsel och sorg, att jag icke svarade ett ljud. Han tycktes en stund välva åtskilliga tankar i sin hjärna, varpå han, som om dessa med ens upptänt hans vrede, utropade vänd till mig: — Ha, olycklige, jag är viss om att du mördat min son! Denna skamliga beskyllning uppretade mig högeligen. — Gamle bov, svarade jag trotsigt, skulle jag mördat någon av din familj, så hade jag väl börjat med dig. — Hållen honom ordentligt fast, sade han till stadstjänarna. Han får lov att lämna mig underrättelser om min son. Jag låter hänga honom i morgon, om han icke på stunden bekänner för mig, var han gjort av honom. — Du låter hänga mig! upprepade jag. Det är sådana som dig, din niding, man sänder till galgen. Du må veta, att jag är kommen av ädlare och renare blod än du. Ja, tillade jag, jag vet vad som vederfarits din son, och retar du mig ytterligare, så låter jag strypa honom, innan morgondagen randats, och dig lovar jag enahanda öde efter honom. u. — Prévost.