162 Det var en oförsiktighet av mig att erkänna, att jag visste var hans son befann sig, men i övermåttet av min harm kunde jag icke hålla inne därmed. Han tillkallade genast fem eller sex andra stadstjänare, som väntade utanför porten, och beordrade dem att försäkra sig om alla husets domestiker. — Ah, herr chevalier, återtog han därpå i hånfull ton, ni vet var min son befinner sig och ni ämnar låta strypa honom, säger ni. Förlita er på att vi skola sköta om den saken på bästa sätt. Jag insåg genast, vilken blunder jag begått. Han gick fram till Manon, som satt på sängkanten och grät, och yttrade några försmädliga komplimanger om det välde hon utövade över fader och son samt det förträffliga bruk hon därav gjorde. Detta gamla vidunder av kättja försökte till och med taga sig några friheter med henne. — Akta dig för att röra henne! skrek jag. Det gives intet heligt, som kunde frälsa dig ur mina händer. Då avlägsnade han sig, kvarlämnande tre stadstjänare i rummet, vilka han befallde att tillse, det vi skyndsamt iförde oss våra kläder. Jag vet icke vad han i den stunden hade för avsikter med oss. Måhända hade vi försatts i frihet, om han fått veta var hans son befann sig. Under det jag klädde på mig, eftersinnade jag, om icke detta vore den säkraste utvägen. Men var han så sinnad, då han lämnade oss, så hade han grundligt ändrat sig, då han kom tillbaka. Han hade gått att förhöra Manons domestiker, som stadstjänarna arresterat. Han fick ingenting ur dem, som hon erhållit av hans son, men så snart han fick veta, att Marcel hade tjänat hos oss förut, beslöt han att mjuka upp denne med hotelser och dymedelst giva honom mål i mun. Marcel var en pålitlig karl, men enfaldig och simpel. Hågkomsten av det han begått på spinnhuset för att befria Manon, förenad med den skräck G.-M. ingav