163 honom, utövade sådan verkan på hans klena förnuft, att han inbillade sig, att galgen eller stegel och hjul förestode honom. Fördenskull lovade han att yppa allt som kommit till hans kännedom, allenast han bleve skonad till livet. G.-M., som nu kände sig övertygad om att det låg något allvarsammare och brottsligare i våra förehavanden, än han dittills haft anledning att misstänka, tillförsäkrade Marcel icke endast livet utan även belöning för hans bekännelse. Den olycksfågeln underrättade honom då om en del av vår plan, om vilken vi obesvärat samtalat i hans närvaro, alldenstund han var bestämd att ha ett finger med i den. Visserligen var han fullkomligt okunnig om de ändringar i densamma, som vi vidtagit i Paris, men vid avresan från Chaillot hade han blivit upplyst om hur företaget var anordnat och vilken roll han skulle spela därvid. Han förklarade sålunda för G.-M., hurusom vårt syfte var att draga hans son vid näsan och att Manon skulle erhålla eller redan erhållit tio tusen francs, vilka enligt vår plan G.-M: s arvingar aldrig skulle få se röken av. Efter denna upptäckt gick gubben häftigt tillbaka upp i vårt rum. Utan att säga något gick han igenom till toalettrummet, där han utan svårighet fann rätt på summan och på smyckena. Därpå återvände han till oss eldröd i ansiktet och överhopade oss med skymfliga tillvitelser, i det han visade fram vad han behagade kalla vårt tjuvgods. Pärlhalsbandet och armringarna stack han under näsan på Manon. — Känner ni igen de här? frågade han med ett spefullt leende. Det var icke första gången ni skådade dem. Ackurat desamma, på min ära! De föllo er i smaken, min sköna, det kan jag så innerligen lätt begripa. De kära barnen! tillade han, de äro sannerligen så hjärtans älskliga bägge två, men de äro något tjuvaktiga... Mitt hjärta höll på att sprängas av raseri vid denna förolämpande harang. För att få vara fri ett ögonblick