164 skulle jag givit... Rättfärdiga himmel, vad skulle jag icke givit! Till slut lyckades jag lägga band på mig såpass, att jag kunde yttra med en hovsamhet, som endast var toppen av ursinne: — Låt det bliva slut på detta oförsynta gäckeri, monsieur. Vad är det fråga om ? Låt oss höra, vad ni tänker taga er till med oss. — Det är fråga om, herr chevalier, svarade han, att på stående fot marschera till Chåtelet. I morgon blir det dager; då komma vi att se klarare i våra angelägenheter, och jag hoppas ni skall vara så nådig att till sist upplysa mig om var min son finns. Jag fattade utan synnerlig eftertanke, vilka ödesdigra följder det skulle medföra för oss att insättas i Chåteletfängelset, och förutsåg bävande alla därmed förknippade faror. Oaktat allt mitt trots insåg jag nödvändigheten av att böja mig under mitt olycksödes tryck och krypa för min värsta fiende för att genom underkastelse söka vinna något. Jag bad honom höviskt att lyssna till mig ett ögonblick. — Jag dömer mig själv rättvist, monsieur, fortsatte jag- Jag erkänner, att ungdomsblodet förlett mig till svåra förseelser och att ni tillräckligt kränkts av dessa för att med fog beklaga er. Men om ni känner kärlekens makt, om ni kan fatta vad en olycklig yngling lider, då man frånrövar honom allt vad han älskar, skall ni måhända finna det ursäktligt, att jag sökt nöjet av en liten hämnd, eller åtminstone anse mig tillräckligt näpst genom den nesa jag nu utstått. Det behövs varken fängelse eller tortyr för att tvinga mig att yppa, var er herr son befinner sig. Han är i säkerhet. Mitt syfte har varken varit att tillfoga honom skada eller förnärma er. Jag är redo att för er uppgiva det ställe, där han i ro tillbringar natten, ifall ni visar mig den ynnesten att bevilja oss friheten. Långt ifrån att bevekas av min bön, vände den gamle tigern mig skrattande ryggen. Han endast lät undfalla sig några ord, som antydde, att han hade