165 reda på vår plan från början till slut. Vad hans son anginge, tillade han rått, så skulle nog denne komma till rätta tids nog, eftersom jag icke lönnmördat honom. — Fören dem till lilla Chåtelet, sade han till stadstjänarna, och tagen er i akt, så att chevaliern icke listar sig undan; han är en inpiskad en och har redan en gång rymt från Saint-Lazare. Varpå han gick sin väg och kvarlämnade mig i ett tillstånd, som I lätt kunnen föreställa er. — O himmelska Försyn, utropade jag, med undergivenhet skall jag mottaga alla slag, som måttas av dina händer; men att en eländig skurk skall ha makt att behandla mig med slikt tyranni, det driver mig till förtvivlans brant! Stadstjänarna anmodade oss att icke låta dem vänta längre, ty de hade en täckvagn vid porten. Jag räckte handen åt Manon för att gå ned med henne. — Kom, min dyra drottning, sade jag, kom och underkasta dig utan knot vårt bittra öde. Det skall måhända täckas himlen att en dag göra oss lyckligare. Vi foro åstad i samma vagn, och hon vilade i min famn. Jag hade icke hört henne yttra ett ljud alltsedan G.-M. först visade sig, men nu, då hon befann sig allena med mig, sade hon mig otaliga kärleksord, i det hon förebrådde sig att ha förskyllt min olycka. Men jag försäkrade, att jag aldrig skulle beklaga mig över min lott, så länge hon icke upphörde att älska mig. — Det är icke jag som är att beklaga, fortfor jag, några månaders fängelse skrämmer mig ingalunda, och jag föredrager alltid Chåtelet framför Saint-Lazare. Utan det är för dig, min käraste, som mitt hjärta är bekymrat. Vilket öde för en så förtjusande varelse! O himmel, hur kan du så oblitt behandla det fullkomligaste av dina verk? Varför ha vi icke bägge kommit till världen med egenskaper, som motsvara vårt elände? Vi ha begåvats med vett och smak och upphöjda känslor; o ve, vad båtar oss allt detta,