166 under det så många gemena själar, värda vårt öde, åtnjuta alla lyckans förmåner! Dessa betraktelser uppfyllde mig med smärta. Men detta var ett intet i jämförelse med dem, som rörde framtiden, ty jag förtärdes av farhågor för Manon. Hon hade redan suttit på spinnhuset, och ehuruväl hon sluppit dädan på anständigt vis, visste jag, att återfall därvidlag medförde ytterst farliga följder. Jag skulle velat giva uttryck åt min ångest, men jag fruktade att uppskrämma henne för mycket. Jag bävade för hennes skull utan att töras varsko henne om faran och omfamnade henne suckande för att åtminstone försäkra henne om min kärlek, som var nästan den enda känsla jag vågade uttrycka. — Manon, tala uppriktigt, kommer du att älska mig beständigt ? Hon svarade, att det gjorde henne mycket ont, att jag kunde tvivla därpå. — Nåväl, återtog jag, jag tvivlar icke, och jag ärnar bjuda alla mina fiender spetsen med denna förvissning. Jag skall taga min familj i anspråk för att slippa ut ur Chåtelet, och allt mitt blod gagnar till intet, om jag icke rycker dig därifrån, i detsamma jag är fri. Så anlände vi till fängelset. Där skilde man oss åt, vilket slag icke drabbade mig så hårt, emedan jag förutsett det. Jag anbefallde Manon till det bästa hos uppsyningsmannen, i det jag upplyste honom, att jag var en person av börd, och lovade honom en ansenlig vedergällning. Därpå omfamnade jag min älskade, innan vi skildes, samt besvor henne att icke låta sig övermannas av bedrövelsen och ingenting frukta, så länge jag funnes vid liv. Jag var icke utan penningar, och jag gav henne en del samt betalade av återstoden till uppsyningsmannen en månads riklig kost i förskott för henne och mig. Myntet gjorde synnerligen god verkan. Jag blev satt i en anständigt möblerad kammare, och det försäkrades mig, att Manon erhållit en likadan. !*> <#>