167 XVII. Jag började genast tänka på utvägar att påskynda min frigivning. Det var tydligt, att det icke förelåg något absolut brottsligt i mitt fall, och även antaget, att vår plan till stöld röjdes genom Marcels vittnesmål, så visste jag nogsamt, att man icke plägar straffa blotta avsikter. Jag beslöt att ofördröjligen skriva till min fader och bedja honom personligen infinna sig i Paris. Jag blygdes, som sagt, vida mindre över att vara i Chåtelet än i Saint-Lazare. Dessutom hade, änskönt jag bevarat all den vördnad man är skyldig den faderliga myndigheten, tillväxten i ålder och erfarenhet mycket minskat min försagdhet. Jag skrev således, och man gjorde i fängelset inga svårigheter att låta mitt brev avgå. Men jag kunde ha sparat mig besväret, om jag vetat, att min fader följande dag skulle inträffa i Paris. Han hade erhållit det brev, soin jag tillskrivit honom åtta dagar förut, och däröver erfarit den största glädje; men vilka förhoppningar jag än hugnat honom med i fråga om min omvändelse, hade han icke ansett sig böra helt och hållet slå sig till ro med mina löften. Fördenskull hade han beslutit att fara och förvissa sig om min förändring med egna ögon samt rätta sitt handlingssätt efter uppriktigheten i min ånger. Dagen efter mitt fängslande anlände han. Hans första besök gällde Tiberge, till vilken jag bett honom adressera sitt svar. Av honom kunde han varken få reda på min uppehållsort eller mina dåvarande omständigheter, utan blev endast upplyst om det huvudsakliga av vad jag upplevat, sedan jag