168 rymde från Saint-Sulpice. Tiberge yttrade sig högeligen gynnsamt om den benägenhet för dygden, som jag ådagalagt vid vårt senaste sammanträffande. Han till-lade, att han trodde mig vara fullständigt lösgjord från Manon, men att han icke desto mindre förundrade sig över att jag på åtta dagar icke låtit höra av mig. Min fader var icke så godtrogen. Han begrep, att det låg något, som undgick Tiberges skarpsinne, i den tystnad, varöver denne beklagade sig, och vinnlade sig med så mycken iver om att komma mig på spåren, att han två dagar efter sin ankomst fick veta var jag fanns. Innan jag erhöll besök av honom, vilket jag var mycket långt ifrån att vänta mig så snart, fick jag ett sådant av polismästaren eller, för att kalla tingen vid deras rätta namn, undergick förhör. Han gjorde mig några förebråelser, men de voro varken stränga eller ohövliga. Han yttrade vänligt, att han beklagade mitt dåliga beteende; jag hade burit mig oförståndigt åt, som skaffat mig en sådan fiende på halsen som monsieur de G.-M., och man kunde i själva verket lätt nog skönja, att här förelåg mera obetänksamhet och lättsinne än ondska. Men det var icke desto mindre andra resan jag stod till svars inför honom, och han hade hoppats, att jag skulle ha blivit mera stadgad, sedan jag ett par tre månader inhämtat lärdomar i Saint-Lazare. Förtjust över att ha att göra med en så resonlig domare, avgav jag min redogörelse på ett så aktningsfullt och sansat sätt, att han syntes övermåttan tillfreds med mitt svaromål. Han sade, att jag icke borde för häftigt överlämna mig åt sorgsna känslor och att han kände sig böjd att bistå mig, i betraktande av min härkomst och min ungdom. Jag fördristade mig att anbefalla Manon i hans åtanke och lovprisa hennes älsklighet och goda naturanlag. Han svarade skrattande, att han ännu icke sett henne, men att hon skildrades som ett farligt fruntimmer. Detta uttryck