169 upptände min ömhet till den grad, att jag passionerat anförde otaliga saker till min arma kärestas försvar, och jag kunde icke ens värja mig för att gjuta några tårar. Då befallde han, att jag skulle föras tillbaka till min kammare. — Amor, Amor! utropade denne myndige rättvisans handhavare, vid det han såg mig gå. Skall du då aldrig förlika dig med förnuftet? Jag satt försjunken i vemodiga tankar och i betraktelser över mitt samtal med polismästaren, då jag hörde dörren till min kammare öppnas — det var min fader. Ehuru jag borde varit till hälften förberedd på denna syn, alldenstund jag väntade densamma några dagar senare, vart jag dock så häftigt förfärad därav, att jag skulle störtat mig i jordens innandöme, om den upplåtit sig för mina fötter. Jag gick fram och omfamnade honom med alla tecken till den ytterligaste förvirring, och han satte sig ned, utan att någondera av oss ännu upplåtit sin mun. Då jag förblev stående med nedslagna ögon och blottat huvud, sade han allvarligt: — Sätt er, monsieur, sätt er. Tack vare den anstöt er liderlighet och era skalkstreck åstadkommit har jag uppspårat er vistelseort. Det är fördelen med förtjänster sådana som era, att de icke kunna förbliva obemärkta. Ni framskrider till ryktbarhet på en ofelbar väg. Jag hoppas, att galgbacken snart skall bliva dess ändpunkt och att ni verkligen skall komma i åtnjutande av äran att där utställas till alla människors beundran. Jag svarade intet. Han fortsatte: — Vad den fader är osäll, som efter att ömt ha älskat en son och intet sparat för att fostra honom till en hederlig karl till sist finner honom vara en spetsbov, som vanärar honom! Man kan trösta sig över ett lyckoskifte, tiden utplånar det, och sorgen avtager; men vilket botemedel gives det väl mot ett ont, som ökas dag för dag, sådant som utsvävningar