170 <*> av en lastbar son, vilken mist all hederskänsla! Du säger ingenting, olycklige! Se blott på denna efterapade blygsamhet och denna hycklat saktmodiga uppsyn — kunde man icke taga honom för den hedervärdaste av sin släkt? Ehuruväl jag nödgades vidgå, att jag förtjänade en del av dessa tillvitelser, syntes det mig dock, att han gick för långt. Jag ansåg det lovligt att oförtäckt uttala mina tankar. — Jag försäkrar er, monsieur, sade jag, att den blygsamma hållning, vari ni ser mig inför er, ingalunda är tillgjord; det är den hållning, som är naturlig för en väluppfostrad son, vilken oändligen vördar sin fader, i synnerhet inför en uppretad fader. Ej heller gör jag anspråk på att gälla för den mest stadgade av vår släkt. Jag vet mig vara värd era förebråelser, men jag besvär er att framställa dem på ett något mildare sätt och icke behandla mig som den uslaste av alla dödliga. Så hårda benämningar har jag ej förtjänat. Det är kärleken, det vet ni, som givit upphov till alla mina felsteg! Ödesdigra passion! Ack, känner ni icke dess makt, och är det möjligt, att ert blod, som är källan till mitt, aldrig brunnit av samma eld? Kärleken har gjort mig alltför ömsint, alltför lidelsefull, alltför trofast och måhända alltför eftergiven för en bedårande älskarinnas önskningar — detta är mina brott. Ser ni däri något som vanärar er? Se så, dyre fader, tillade jag ömt, en smula medömkan med en son, vilken städse varit uppfylld av vördnad och tillgivenhet för er, vilken icke, såsom ni tror, avsagt sig hedern och plikten och vilken är tusen gånger mera beklagansvärd än ni kan föreställa er! Vid de sista orden fällde jag några tårar. Ett fadershjärta är naturens mästerverk; hon härskar där, så att säga, med välbehag och manövrerar själv alla dess fjädrar. Min fader, som därjämte var en man med vett och smak, vart så rörd av den form jag