172 svaghet i betraktande av de tvenne våldsamma passioner som härjat mig: hämndlystnaden och kärleken. Han frågade, om jag kunde lämna honom några anvisningar rörande de snabbaste medlen att utverka min frihet, och detta utan uppseende. Jag meddelade, att polismästaren ådagalagt ett synnerligen vänligt sinnelag mot mig. — Stöter ni på några svårigheter, så kunna de endast härröra från de bägge G.-M. Fördenskull tror jag, att det vore lämpligt, om ni gjorde er den mödan att vidtala dem. Detta lovade han mig. Jag tordes icke bedja honom att lägga sig ut för Manon. Detta härrörde icke av någon brist på dristighet utan av min rädsla att förtörna honom med ett dylikt förslag och giva upphov till något för henne och mig olycksdigert anslag. Jag är ännu tveksam om huruvida icke denna rädsla förorsakat mina största vidrigheter genom att hindra mig från att pröva min faders sinnelag och göra mitt bästa för att hos honom ingjuta en gunstig stämning för min olyckliga käresta. Måhända hade jag ännu en gång lyckats väcka hans medömkan och stålsatt honom mot de inflytelser, som han alltför villigt skulle mottaga från gamle Q.-M. Vem vet, mitt elaka öde hade törhända hemburit segern över alla mina bemödanden; men jag hade åtminstone i så fall endast haft detta och mina fienders grymhet att anklaga för min olycka. Min fader gick raka vägen från mig till monsieur de G.-M., som han anträffade i sällskap med sonen, vilken livdrabanten redligt släppt lös. Jag har aldrig fått veta enskildheterna av deras samspråk, men det blev mig endast alltför lätt att sluta mig därtill genom dess rysliga följder. De gingo tillsammans, jag menar de bägge fäderna, till polismästaren, av vilken de ut-bådo sig tvenne ynnestbevis: att oförtövat utsläppa mig ur Chåtelet samt att inspärra Manon för hennes