174 XVIII. Då min fader nödgat mig att följa med honom till hans härbärge, blev klockan nära sex på kvällen, innan jag fann lägenhet att lista mig ifrån honom och återvända till Chåtelet. Jag ärnade endast förskaffa Manon några förfriskningar och anbefalla henne hos upp-syningsmannen, ty jag tänkte mig icke, att jag skulle tillstädjas att råka henne. Ej heller hade jag ännu haft tid att överväga möjligheterna att befria henne. Jag begärde att få tala med uppsyningsmannen. Han hade blivit så tilltalad av min frikostighet och mitt saktmod, att han, icke ohågad att bistå mig, ordade om Manons öde som om en olycka, vilken gjorde honom mycket ont, emedan den kunde nedslå mig- Jag begrep ingenting av detta språk. Vi stodo och samtalade en stund utan att förstå varandra. Till slut märkte han, att jag behövde en förklaring, och gav mig densamma, som jag redan med fasa meddelat er och som det skulle vara mig en ytterligare fasa att upprepa. Aldrig har ett våldsamt slaganfall haft en plötsligare och förfärligare verkan, jag föll till golvet med en så smärtsam hjärtklappning, att jag i det ögonblick jag miste sansen trodde mig för alltid skild från livet. Något av denna föreställning dröjde till och med kvar, sedan jag återfått medvetandet — jag såg mig omkring åt alla håll i rummet och på mig själv för att förvissa mig om huruvida jag ännu innehade den osälla egenskapen av levande människa. Visst är, att om jag endast lytt den naturliga driften, som bjuder en att söka befrielse från sina kval, intet kunde synts mig