175 ljuvare än döden i denna stund av förtvivlan och bestörtning. Icke ens religionen kunde hota mig med något outhärdligare i livet efter detta än de hemska konvulsioner, av vilka jag torterades. Likväl återfann jag snart genom ett under, av dem som allenast kärleken verkar, tillräcklig styrka att tacka Försynen, som återskänkt mig sans och förnuft. Min död skulle icke gagnat någon annan än mig; Manon hade behov av mitt liv för att bliva hämnad. Jag svor att utan försköning gripa mig an därmed. Uppsyningsmannen bisprang mig så ömt, som jag kunnat vänta av min bästa vän, och jag mottog hans handräckningar med livlig tacksamhet. — Ack, ni röres sålunda av mina kval, utbrast jag. Hela världen övergiver mig. Min fader själv är utan tvivel en av mina grymmaste förföljare. Ingen människa förbarmar sig över mig. Ni ensam, här i själva hårdhetens och barbariets hemvist, röjer medkänsla för den eländigaste av alla dödliga. Han rådde mig att icke visa mig på gatan, innan jag något hämtat mig från mitt sinnesuppror. — Å, låt mig hållas, genmälde jag, i det jag gick min väg, vi återse varandra förr än ni tror. Ställ i ordning den svartaste av era fängelsehålor åt mig; jag ärnar göra mitt bästa att förtjäna den. I själva verket gingo mina första föresatser ut på intet ringare än att göra mig kvitt de bägge G.-M. och polismästaren samt därpå med väpnad hand intränga i spinnhuset jämte så mycket folk jag kunde värva för mitt tilltag. Min fader själv skulle med nöd blivit skonad vid en hämnd, som syntes mig så rättmätig, ty uppsyningsmannen hade icke dolt för mig, att han och G.-M. voro upphovsmännen till mitt fördärv. Men då jag gått några steg på gatan och friska luften något svalkat mitt blod och mina vätskor, lämnade mitt ursinne efter hand rum för mera sansade känslor. Våra fienders död skulle blivit till klent gagn för Manon och tvivelsutan blottställt mig för att se mig