176 berövad alla möjligheter att bistå henne. Dessutom, skulle jag tillgripit ett fegt lönnmord? Vilken annan väg kunde jag väl banat mig till hämnd? Jag samlade alla mina krafter och alla mina själsförmögenheter för att först och främst arbeta på Manons befrielse, uppskjutande allt det övriga tills detta viktiga företag lyckats. Jag hade icke mycket mynt kvar. Sådant var dock en oumbärlig grundval, som jag måste börja med. Jag visste icke flera än tre personer, av vilka jag kunde erhålla penningar: monsieur de T., min fader och Tiberge. Det fanns föga sannolikhet för att de bägge sistnämnda skulle försträcka mig något, och jag blygdes för att besvära den förre med min efterhängsenhet. Men det är icke i förtvivlans stunder man vet att iakttaga grannlagenhet. Jag begav mig ofördröjligen till Saint-Sulpice-seminariet utan att fråga efter om jag bleve igenkänd och begärde att få tala med Tiberge. Dennes första ord upplyste mig, att han ännu var okunnig om mina senaste äventyr. Denna upptäckt föranledde mig att ändra den avsikt jag hyst att vädja till hans medömkan. I stället yttrade jag mig i allmänna ordalag om det nöje jag erfarit av att återse min fader och anhöll därpå om ett penningelån, under förevändning att jag, innan jag lämnade Paris, ville betala några skulder, som jag önskade hålla hemliga. Han överräckte mig genast sin pung, och jag tog fem hundra francs av de sex hundra jag där fann. Jag erbjöd mig att skriva en skuldsedel, vilket han dock var nog ädelmodig att avböja. Därifrån styrde jag kosan till monsieur de T: s bostad. Inför honom anlade jag ingen mask. Jag utmålade mina missöden och mina lidanden, vilket allt han redan kände till i minsta detalj på grund av att han noga följt unge G.-M: s äventyr. Han lyssnade icke desto mindre och beklagade mig djupt. Då jag äskade hans råd angående sättet att befria Manon, svarade han sorgset, att han skönjde så föga ljus i den saken,