177 att man, såvitt ej en Försynens utomordentliga skickelse tillstötte, måste avstå från allt hopp. Han hade skyndat till spinnhuset efter det hon inspärrats där, men icke lyckats erhålla tillstånd att råka henne. Polismästarens order voro ytterligt stränga, och till råga på allt var den olyckliga trupp, i vilken hon skulle inlemmas, bestämd att avresa på andra dagen efter den innevarande. Jag var så bestört över hans yttranden, att han kunnat hålla på i en timme, utan att jag tänkt på att avbryta honom. Han fortsatte, att han undvikit att besöka mig i Chåtelet för att man icke skulle anse honom stå i maskopi med mig och han sålunda lättare skulle kunna gagna mig. Under de timmar som förgått, sedan jag sluppit ut, hade han sörjt över att vara okunnig om min tillflyktsort och önskat att snarast möjligt träffa mig för att giva mig det troligen enda råd, som kunde bereda mig hopp om någon ändring i Manons öde, men ett farligt råd, varför han bad mig att för evigt hemlighålla hans del däri — det var att utse några raska karlar, som hade mod att angripa Manons vaktare, då de lämnat Paris med henne. Han gav mig icke tid att börja tala om min medellöshet, utan lämnade mig en pung, sägande: — Här äro hundra pistoler, som ni torde kunna få något bruk för. Ni återställer dem en gång då era affärer ha kommit på fötter igen. Varpå han tillade, att han, ifall omsorgen om hans goda rykte tillstått honom att personligen gripa sig an med min kärestas befrielse, skulle erbjudit mig sin arm och sin värja. Denna utomordentliga storsinthet rörde mig ända till tårar, och jag uppbjöd för att lägga i dagen min erkänsla all den livlighet, som min förkrosselse lämnat mig i behåll. Jag frågade, om intet vore att hoppas av förböner hos polismästaren. Han sade, att han väl tänkt därpå men icke trodde att denna tillflykt kunde tagas med i räkningen, alldenstund en benåd- 12. — Prévost.