178 ning av detta slag icke kunde begäras utan särskilt skäl, och han fattade ej rätt vilket skäl man skulle kunna anföra för att vinna någon ansedd och inflytelserik person till medlare. Kunde man göra sig några förhoppningar på det hållet, så skulle det endast vara, om man finge monsieur de G.-M. och min fader att skifta mening och förmådde dem att själva anmoda polismästaren att återkalla sin dom. Han erbjöd sig att göra allt vad han kunde för att vinna unge G.-M., ehuruväl han trodde denne vara något avkyld gentemot honom på grund av misstankar, som väckts i samband med vårt mellanhavande, och förmanade mig att å min sida ingenting underlåta, som kunde uppmjuka min faders sinne. Detta var intet lättvindigt göra för mig; jag menar icke allenast för det motstånd, som jag helt naturligt skulle nödgas bekämpa, utan för en annan orsak, som rent av kom mig att bäva för att nalkas honom: jag hade ju smugit mig bort från hans logi olovandes, och jag hade varit fast besluten att icke återvända dit, alltsedan jag erfarit Manons sorgliga öde. Jag befarade med fog, att han skulle kvarhålla mig mot min vilja och på enahanda sätt släpa mig tillbaka till landsorten. Min äldre broder hade ju en gång använt den metoden. Visserligen var jag nu mera till åren, men åldern var ett klent argument att sätta upp mot styrkan. Emellertid fann jag på en utväg, som besparade mig risken, nämligen att under falskt namn stämma möte med honom på en offentlig plats. Jag bestämde mig genast för detta handlingssätt. Monsieur de T. begav sig till G.-M. och jag till Luxembourg, varifrån jag sände bud till min fader, att en adelsman vördsammast bad honom infinna sig där. Jag var rädd, att han skulle vara hindrad att komma, alldenstund natten var i antågande, men han visade sig dock inom kort, följd av en lakej. Jag bad honom vika in i en gång, där vi kunde få vara för oss själva, och vi gingo väl minst hundra steg under tystnad.