184 w> min utomordentliga oro och försiktighet, befanns det, att den varit absolut nödvändig. Jag hade nämligen rättat mig efter falska uppgifter angående färdens riktning och skulle eljest, övertygad som jag var, att den ömkliga truppen skulle inskeppas i la Rochelle, fåfängt inväntat den på Orléansvägen. Genom gardesknektens rapport blev jag nu upplyst om att den styrde kosan till Normandie och att det var från Havre-de-Gràce den skulle avgå till Amerika. Vi begåvo oss genast till pörte Saint-Honoré, därvid iakttagande att passera genom skilda gator, och slöto oss tillsammans vid ändan av förstaden. Våra hästar voro utvilade, och det tovade icke länge, innan vi fingo syn på de sex vaktarna och de två eländiga åkdonen, som ni såg i Passy för ett par år sedan. Denna syn var nära att beröva mig krafterna och medvetandet. — O Fortuna! utropade jag. Grymma Fortuna, tillstäd mig här åtminstone död eller seger! Vi lade råd några minuter om sättet att verkställa vår attack. Stadstjänarna hade icke stort mer än fyra hundra stegs försprång, och vi kunde genskjuta dem genom att snedda över ett litet åkerfält, kring vilket landsvägen krökte sig. Livdrabanten röstade for denna väg, som tillät oss att plötsligt och oförmodat slå ned på dem. Jag biföll hans idé och var den förste att giva hästen sporrarna. Men Fortuna hade obevekligt förkastat mina böner. Då stadstjänarna fingo se fem ryttare komma anstormande emot dem, insågo de genast, att det var fråga om ett anfall. De redde sig därför till motvärn och rustade oförfärat i ordning sina bajonetter och gevär. Åsynen härav, som endast ytterligare eggade upp livdrabanten och mig, betog med ens våra tre fega följeslagare modet. De stannade som på överenskommelse, och sedan de sinsemellan växlat några ord,