185 som jag icke förmådde uppfånga, vände de hästarna och galopperade i sporrsträck tillbaka till Paris. — Gud i himlen, sade livdrabanten, vilken tycktes vara lika upprörd som jag över detta skändliga förräderi, vad skola vi nu taga oss till? Vi äro ju endast två. Jag var mållös av ursinne och häpnad. Jag stannade och tvekade, om icke min första hämndeåtgärd borde gå ut på att sätta efter och näpsa de uslingar, som lämnat mig i sticket. Än följde jag med blicken deras flykt, än såg jag åt andra hållet på stadstjänarna. Hade jag förmått klyva mig, så skulle jag på en gång kastat mig över dessa bägge föremål för mitt raseri — jag slukade dem alla tillhopa. Livdrabanten, som slöt sig till mitt vacklande av mina kringirrande blickar, bad mig lyssna till hans råd. — För oss två vore det vanvettigt att angripa sex karlar, vilka äro lika väl väpnade som vi och tyckas invänta oss med gott mod. Vi måste vända om till Paris och söka göra ett lyckligare val av medhjälpare. Stadstjänarna kunna omöjligt göra dryga dagsresor med två tunga fordon; i morgon hinna vi lätteligen upp dem. Jag funderade något på denna utväg, men då jag på alla sidor allenast skönjde anledningar till hopplöshet, fattade jag ett i sanning förtvivlat beslut, nämligen att tacka min följeslagare för hans tjänster samt i stället för att anfalla stadstjänarna fogligt gå och anhålla att bliva upptagen i deras trupp, på det jag skulle få jämte dem ledsaga Manon till Havre-de-Gråce och sedermera färdas över havet med henne. — Hela världen förföljer eller förråder mig, sade jag till livdrabanten, jag kan icke längre lita på någon människa, jag väntar intet mer vare sig av Fortuna eller av människors hjälp. Mina olyckors mått är rågat, det återstår mig intet annat än att böja mig under dem. Fördenskull tillsluter jag mina ögon för