186 allt hopp. Måtte himlen belöna er vänsällhet! Farväl. Jag ämnar hjälpa mitt vidriga öde att fullborda mitt fördärv, i det jag självmant ilar därtill. Förgäves bemödade han sig att förmå mig till reträtt. Jag bad honom att låta mig hållas och ögonblickligen lämna mig, på det icke stadstjänarna måtte fortfarande tro, att vi ämnade anfalla dem. Jag red allena emot dem, långsamt och med så förstörd uppsyn, att de icke torde ha funnit något hotfullt i mitt närmande. Det oaktat bibehöllo de sig i försvarsställning. — Lugnen er, messieurs, sade jag, då jag kom fram till dem, jag förklarar er ingalunda krig, jag kommer för att utbedja mig en nåd av er. Jag bad dem att med full tillit fortsätta sin marsch och meddelade dem under vägen, vilka anspråk jag ställde på deras välvilja. De rådslogo sinsemellan om huru de skulle upptaga detta förslag, varpå anföraren för truppen tog till orda å de övrigas vägnar. Han svarade, att de hade ytterligt stränga order angående sina fångars bevakning; dock gjorde jag ett så angenämt intryck, att han och hans kamrater för min skull ville något litet lossa på sin tjänsteplikt. Jag borde emellertid inse, att detta måste kräva något vederlag. Jag hade vid pass femton pistoler i behåll, och jag sade dem oförbehållsamt, hur stort kapital min pung innehöll. — Gott, vi skola handskas beskedligt därmed, sade stadstjänaren. Det skall endast kosta er en écu i timmen att sällskapa med den av våra flickor, som behagar er bäst — det är det gängse priset i Paris. Jag hade icke nämnt något särskilt om Manon, ty jag hade icke för avsikt att låta dem få reda på min passion. De föreställde sig i begynnelsen, att det var endast en ungdomlig nyck som drev mig att söka litet tidsfördriv bland dessa fruntimmer; men så snart de tyckte sig märka, att jag var förälskad, ökade de på tributen i sådan grad, att min pung befanns tom