192 XX. Vi gingo till segels, och vinden gynnade oss utan avbrott. Jag lyckades utverka av kaptenen, att Manon och jag erhöllo en plats för oss själva. Han hade den godheten att betrakta oss annorlunda än massan av våra eländeskamrater. Jag hade tagit honom avsides redan första dagen och, i syfte att förvärva någon aktning hos honom, yppat en del av mina olycksöden. Jag ansåg mig icke saker till någon neslig lögn, då jag sade, att jag var gift med Manon. Han låtsade tro det och tillförsäkrade mig sitt beskydd, på vilket vi ock rönte bevis under hela seglatsen. Han ställde om, att vi fingo ordentlig föda, och den uppmärksamhet han visade oss inbragte oss våra olyckskamraters respekt. Jag vakade oavlåtligt över att Manon icke skulle lida det ringaste obehag. Detta märkte hon tydligt, och åsynen härav jämte det livliga medvetandet av den sällsamma belägenhet, vari jag för hennes skull försatt mig, gjorde henne så öm och så passionerad, så uppmärksam även på mina minsta behov, att det mellan henne och mig rådde en ständig tävlan i tjänstaktighet och kärlek. Jag saknade sannerligen icke Europa; tvärtom, ju närmare vi nalkades Amerika, desto mera kände jag mitt hjärta vidgas och få ro. Om jag ägt visshet om att där ej behöva sakna livets oundgängliga nödtorft, skulle jag tackat Fortuna för det hon styrt våra missöden till en så gynnsam utgång. Efter tvenne månaders seglats ankrade vi äntligen vid den åtrådda kusten. Landet erbjöd vid första anblicken intet tilltalande. Det var ofruktbara och