Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
XX.
Vi gingo till segels, och vinden gynnade oss utan
avbrott. Jag lyckades utverka av kaptenen, att Manon
och jag erhöllo en plats för oss själva. Han hade
den godheten att betrakta oss annorlunda än massan
av våra eländeskamrater. Jag hade tagit honom
avsides redan första dagen och, i syfte att förvärva
någon aktning hos honom, yppat en del av mina
olycksöden. Jag ansåg mig icke saker till någon neslig
lögn, då jag sade, att jag var gift med Manon. Han
låtsade tro det och tillförsäkrade mig sitt beskydd, på
vilket vi ock rönte bevis under hela seglatsen. Han
ställde om, att vi fingo ordentlig föda, och den
uppmärksamhet han visade oss inbragte oss våra
olyckskamraters respekt. Jag vakade oavlåtligt över att
Manon icke skulle lida det ringaste obehag. Detta
märkte hon tydligt, och åsynen härav jämte det livliga
medvetandet av den sällsamma belägenhet, vari jag för
hennes skull försatt mig, gjorde henne så öm och så
passionerad, så uppmärksam även på mina minsta
behov, att det mellan henne och mig rådde en ständig
tävlan i tjänstaktighet och kärlek. Jag saknade
sannerligen icke Europa; tvärtom, ju närmare vi nalkades
Amerika, desto mera kände jag mitt hjärta vidgas och
få ro. Om jag ägt visshet om att där ej behöva sakna
livets oundgängliga nödtorft, skulle jag tackat Fortuna
för det hon styrt våra missöden till en så gynnsam
utgång.
Efter tvenne månaders seglats ankrade vi äntligen
vid den åtrådda kusten. Landet erbjöd vid första
anblicken intet tilltalande. Det var ofruktbara och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
