193 obebodda sträckor, där det nätt och jämnt växte några rör och några av stormen avlövade träd. Intet spår av vare sig människor eller djur. Sedan kaptenen låtit avfyra några av våra kanoner, dröjde det dock ej länge, förrän vi fingo se en skara av Nya Orléans' inbyggare närma sig med livliga tecken till glädje. Vi hade icke uppdagat staden, ty den skymmes åt det hållet av en liten höjd. Vi blevo mottagna, som om vi kommit nedstigande från himlen. De stackars nybyggarna ivrades att göra oss otaliga frågor om huru det stod till i Frankrike och om de olika provinser, där de voro födda. De omfamnade oss som sina bröder och som kära kamrater, vilka kommit för att dela deras nöd och deras enslighet. Vi styrde kosan till staden i deras sällskap, men vi häpnade, då vi, allt eftersom vi kommo närmare, upptäckte, att det vi hittills hört omtalas som en ordentlig stad endast var en hopgyttring av några torftiga kojor. I dessa bodde fem eller sex hundra själar. Guvernörens hus skilde sig något från de övriga genom sin höjd och sin belägenhet. Det är befästat med några jordskansar, kring vilka löper en bred grav. Vi blevo omedelbart föreställda för guvernören. Han samtalade länge i avskildhet med kaptenen, och då han därefter återvände till oss, skärskådade han, en och en, alla flickorna, som anlänt med fartyget. De voro trettio till antalet, ty i Havre hade vi sammanstött med en annan trupp, som slutit sig till vår. Sedan guvernören länge granskat dem, sände han efter åtskilliga unga män i staden, vilka försmäktade i väntan på en maka. Åt de förnämsta bland dessa skänkte han de vackraste flickorna, och resten utskiftades genom lottdragning. Han hade ännu icke sagt något åt Manon, men sedan han befallt de övriga att avlägsna sig, bjöd han henne och mig att stanna. — Jag hör av kaptenen, sade han, att I ären ett äkta par och att han under resan lärt känna er som 13. — Prévost.