194 bildade och vettiga personer. Jag vill alls icke inlåta mig på de orsaker, som vållat ert missöde, men förhåller det sig så, att I besitten lika mycket levnadsvett, som ert utseende lovar, skall jag ingenting spara för att mildra er lott, och I skolen å er sida bidraga till att bereda mig någon trevnad på denna vilda och ödsliga ort. Jag svarade på det sätt, som jag ansåg mest ägnat att bekräfta den föreställning han gjort sig om oss. Han gav order om inredandet av en bostad åt oss och behöll oss kvar till supé. Jag fann honom mycket belevad för att vara en styresman över landsförvista uslingar. Han gjorde oss inga frågor inför andra om huru det hängde ihop med våra äventyr. Samtalet var allmänt, och trots vår bedrövelse bemödade vi oss, Manon och jag, att göra oss angenäma. På aftonen lät han visa oss till den bostad man inrett åt oss. Vi funno en eländig koja, hopfogad av plankor och lera och inrymmande ett par tre kamrar i en våning med en vind ovanpå. Guvernören hade låtit sätta dit fem eller sex stolar och några andra förnödenheter. Manon syntes förfärad vid anblicken av denna bedrövliga boning. Det var för min skull hon sörjde vida mera än för sin egen. Så snart vi blevo allena, satte hon sig ned och begynte bitterligen gråta. Jag sökte till en början trösta henne, men då hon lät mig förstå, att det var mig ensam hon beklagade och att hon i våra gemensamma vedervärdigheter icke frågade efter annat än det jag måste lida, lade jag an på att visa så mycket mod och till och med så mycken glättighet, att även hon skulle anstickas därav. — Vad skulle jag beklaga mig över? sade jag. Jag besitter ju allt vad jag åtrår. Du älskar mig, icke sant ? Vilken annan lycka har jag någonsin eftertraktat? Låtom oss lägga omsorgen om vår bärgning på Försynen. Jag finner den icke så hopplös. Guvernören är en hygglig karl, han har visat oss aktning,