195 han kommer icke att låta oss lida brist på det nödvändiga. Vad beträffar vår torftiga hydda och våra simpla möbler, så torde du ha lagt märke till, att det tycks finnas få människor här, som äga bättre bostad eller bättre möbler än vi. Och så är du en beundransvärd alkemist, tillade jag, i det jag omfamnade henne, du förvandlar allting till guld. — Då kommer du att bliva den rikaste människa på jorden, svarade hon, ty har det aldrig givits en kärlek sådan som din, så kan ock ingen bliva innerligare älskad än vad du är. Jag dömer mig själv rättvist. Jag vet fullväl, att jag aldrig varit värd den makalösa tillgivenhet du hyser för mig. Jag har förorsakat dig ledsamheter, som du endast av oändlig långmodighet kunnat tillgiva mig. Jag var lättsinnig och flyktig, och allt under det jag älskade dig av hela min själ, såsom jag städse gjort, var jag ingenting annat än en otacksam varelse. Men du kan icke tro vad jag är förändrad! Mina tårar, som du så ofta sett rinna sedan vår avfärd från Frankrike, ha icke en enda gång framkallats av mina egna olyckor. Jag upphörde att känna dem i samma stund som du begynte dela dem. Jag har endast gråtit av ömhet och medkänsla för dig. Jag kan icke trösta mig över att ha bedrövat dig ett enda ögonblick i mitt liv. Jag kan icke upphöra att gissla mig för min ostadighet och försmälta i rörd beundran av allt det kärleken satt dig i stånd att göra för en eländig, som icke var det värd och som ej med allt sitt blod kunde betala, tillade hon under strömmande tårar, ens hälften av de lidanden hon vållat dig. Hennes gråt, hennes ord och den ton, vari hon uttalade dem, gjorde på mig en så förunderlig verkan, att det kändes, som om min själ rämnade itu. — Akta dig, sade jag, akta dig, dyra Manon! Jag är icke nog stark att uthärda så varma bevis på din ömhet, jag är icke van vid övermått av fröjd. O Gud! utropade jag. Jag begär ingenting mer av dig — jag