Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
han kommer icke att låta oss lida brist på det
nödvändiga. Vad beträffar vår torftiga hydda och våra
simpla möbler, så torde du ha lagt märke till, att det
tycks finnas få människor här, som äga bättre bostad
eller bättre möbler än vi. Och så är du en
beundransvärd alkemist, tillade jag, i det jag omfamnade henne,
du förvandlar allting till guld.
— Då kommer du att bliva den rikaste människa
på jorden, svarade hon, ty har det aldrig givits en
kärlek sådan som din, så kan ock ingen bliva
innerligare älskad än vad du är. Jag dömer mig själv
rättvist. Jag vet fullväl, att jag aldrig varit värd den
makalösa tillgivenhet du hyser för mig. Jag har
förorsakat dig ledsamheter, som du endast av oändlig
långmodighet kunnat tillgiva mig. Jag var lättsinnig
och flyktig, och allt under det jag älskade dig av hela
min själ, såsom jag städse gjort, var jag ingenting
annat än en otacksam varelse. Men du kan icke tro
vad jag är förändrad! Mina tårar, som du så ofta sett
rinna sedan vår avfärd från Frankrike, ha icke en enda
gång framkallats av mina egna olyckor. Jag upphörde
att känna dem i samma stund som du begynte dela
dem. Jag har endast gråtit av ömhet och medkänsla
för dig. Jag kan icke trösta mig över att ha bedrövat
dig ett enda ögonblick i mitt liv. Jag kan icke upphöra
att gissla mig för min ostadighet och försmälta i rörd
beundran av allt det kärleken satt dig i stånd att göra
för en eländig, som icke var det värd och som ej med
allt sitt blod kunde betala, tillade hon under
strömmande tårar, ens hälften av de lidanden hon vållat
dig.
Hennes gråt, hennes ord och den ton, vari hon
uttalade dem, gjorde på mig en så förunderlig verkan,
att det kändes, som om min själ rämnade itu.
— Akta dig, sade jag, akta dig, dyra Manon! Jag
är icke nog stark att uthärda så varma bevis på din
ömhet, jag är icke van vid övermått av fröjd. O Gud!
utropade jag. Jag begär ingenting mer av dig — jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
