197 XXI. Vi odlade omsorgsfullt vårt vänskapliga förhållande till guvernören. Han hade den godheten att några veckor efter vår ankomst tilldela mig en liten befattning, som händelsevis blev ledig i fästningen. Ehuruväl den icke var synnerligen framstående, antog jag den som en Försynens nådiga skickelse, ty den satte mig i stånd att leva utan att ligga någon till last. Jag-anskaffade en kammartjänare för mig och en tjänarinna för Manon. Våra små inkomster räckte till, ty jag var sparsam i mina vanor och likaså Manon. Vi försummade aldrig något tillfälle att göra oss nyttiga för våra grannar och bevisa dem välgärningar. Detta tjänstvilliga sinnelag jämte vårt vänliga sätt att vara förvärvade oss hela kolonins förtroende och tillgivenhet. Vi vunno inom kort så högt anseende, att vi gällde för de förnämsta i staden näst guvernören. Det menlösa i våra sysselsättningar och den oavbrutna stillhet vi levde i återväckte omärkligt religiösa föreställningar hos oss. Manon hade aldrig varit ogudaktig, och ej heller hörde jag till dessa förhärdade libertiner, som skryta med att foga gudlöshet till sitt sedefördärv. Kärleken och ungdomen hade givit upphov åt alla våra felsteg. Erfarenheten började ersätta oss ålderns mognad — den utövade på oss samma verkan som eljest åren. Våra samtal, som städse voro allvarsamma, ingåvo oss efter hand böjelse för en ärbar kärlek. Jag var den förste som framställde förslag om en dylik förändring. Jag kände Manons hjärtegrund. Hon var rättfram och okonstlad i alla sina känslor, en egenskap som alltid bildar god