198 jordmån för dygden. Jag lät henne förstå, att det fattades en sak i vår lycka: — Nämligen himlens stadfästelse. Vi äro bägge utrustade med alltför upphöjd själ och alltför ädelt hjärta för att självvilligt leva med åsidosättande av plikten. Låt vara att vi så levde i Frankrike, där det var oss lika omöjligt att uppgiva vår 'kärlek och att tillfredsställa den på lagligt sätt; men här i Amerika, där vi endast bero av oss själva, där vi icke längre behöva böja oss för rangens och det passandes godtyckliga bud, där man till och med tror oss vara äkta makar, vad hindrar oss väl från att snart verkligen bliva det och adla vår kärlek medelst de eder, som religionen helgar? För min del erbjuder jag dig ju ingenting nytt, då jag bjuder dig mitt hjärta och min hand, men jag är redo att förnya denna gåva vid foten av ett altare. Jag tyckte mig se, att detta tal uppfyllde henne med fröjd. — Kan du tro, svarade hon, att jag tusen gånger tänkt på detsamma, sedan vi kommo till Amerika? Men rädslan att misshaga dig har förmått mig att sluta denna önskan inom mig. Jag är icke nog oförsynt att eftersträva rangen av din maka. — Ack, Manon, genmälde jag, du skulle snart vara en konungs gemål, om himlen låtit mig födas till en krona. Låtom oss icke tveka längre. Vi ha inga hinder att befara. Redan i denna dag ämnar jag tala vid guvernören om saken och tillstå, att vi hittills fört honom bakom ljuset. Låtom oss överlämna åt vanliga simpla älskande att sky äktenskapets oupplösliga bojor. De skulle icke sky dem, ifall de som vi vore vissa om att städse fjättras av Amors. Jag kvarlämnade Manon i ett övermått av fröjd efter denna föresats. Jag är övertygad om att det icke gives någon hederlig man i världen, som icke skulle godkänt mina avsikter under de föreliggande omständigheterna, det