199 vill säga slav som jag var under en passion, som jag ej förmådde kuva, och bestormad av samvetsagg, som jag ej hade rättighet att nedtysta. Men kan det väl uppletas någon, som beskyller mig för obefogad jämmer, om jag kvider över Försynens hårdhet att omintetgöra en plan, som jag uttänkt allenast för att ställa densamma till freds? O ve, vad säger jag, omintetgöra den ? Nej, den blev straffad som ett brott. Försynen hade tålmodigt haft fördrag med mig, så länge jag förblindad vandrade på lastens bana, och dess hårdaste hemsökelser höllos i beredskap tills jag började återgå till dygden. Jag fruktar, att krafterna skola vägra att stå mig bi till att fullfölja redogörelsen för den olycksdigraste tilldragelse, som någonsin inträffat. Jag begav mig, enligt vår överenskommelse, till guvernören för att anhålla om hans samtycke till vår vigsel. Jag skulle nog aktat mig för att tala vare sig med honom eller med någon annan därom, ifall jag kunnat förmoda, att hans huskaplan, som då var stadens ende präst, skulle göra mig denna tjänst utan hans inblandning; men som jag icke dristade hoppas, att denne ville förbinda sig till tystnad, hade jag beslutit mig för att gå öppet till väga. Guvernören hade en nevö vid namn Synnelet, som han höll synnerligen kär. Denne var trettio år gammal och en karl med hjärtat på rätta stället men eldfängd och häftig. Han var ogift. Manons skönhet hade gjort intryck på honom redan första dagen, och de otaliga tillfällen han haft att se henne under nio eller tio månader hade till den grad upptänt hans lidelse, att han hemligen trånade bort för hennes skull. Alldenstund han emellertid, i likhet med onkeln och hela staden, var övertygad om att vi voro ordentligt gifta, hade han så fullständigt gjort sig till herre över sin böjelse, att ingenting kunde märkas, och till och med upprepade gånger ådagalagt nit att stå mig till tjänst. Jag träffade på honom hos onkeln, då jag kom till