200 fästningen. Jag hade ingen orsak att hemlighålla mitt förehavande för honom, varför jag utan tvekan framförde mitt ärende i hans närvaro. Guvernören lyssnade till mig med sin sedvanliga välvilja. Jag förtaide en del av min historia, vilken han med nöje åhörde, och då jag bad honom bevista den förestående ceremonin, åtog han sig ädelsinnat att helt och hållet bekosta bröllopet. Jag anträdde hemvägen synnerligen förnöjd. En timme därefter trädde kaplanen in till mig. Jag tänkte mig, att han kom för att meddela mig några föreskrifter angående mitt giftermål, men efter en kylig hälsning förklarade han i största korthet, att herr guvernören förbjöd all tanke därpå och att han hade andra avsikter med Manon. — Andra avsikter med Manon! utbrast jag, gripen av en plötslig dödskyla i hjärtat. Vilka avsikter då, herr kaplan? Han svarade, att jag torde veta, att guvernören var herre på platsen och att det tillkom honom att förfoga över Manon, som blivit sänd från Frankrike till kolonin. Dittills hade han låtit det bero, alldenstund han trott henne vara gift; men då han av min egen mun erfarit, att så ej var fallet, fann han lämpligt att giva henne åt monsieur Synnelet, som fattat tycke för henne. Min hetsighet övermannade klokheten. Jag befallde trotsigt kaplanen att förfoga sig ut ur mitt hus och svor på att guvernören, Synnelet och hela staden tillhopa icke skulle drista lägga hand på min maka eller min käresta, huru de behagade kalla henne. Jag delgav genast Manon det olycksaliga budskap jag mottagit. Vi antogo, att Synnelet hade påverkat sin onkel efter min bortgång och att detta härflöt ur ett anslag, som han länge ruvat på. De voro de starkaste. Vi befunno oss i Nya Orléans som mitt i havet, det vill säga skilda från den övriga världen av ofantliga avstånd. Vart skulle vi fly i ett okänt land, öde