201 eller befolkat av rovdjur och av vildar lika blodtörstiga som de? Jag åtnjöt aktning i staden, men jag hade icke hopp om att kunna uppvigla befolkningen tillräckligt för min sak för att vinna ett bistånd, som kunde avvärja det hotande. Därtill hade behövts mynt, och jag var fattig. Dessutom var ju framgången av ett folkupplopp oviss, och hade lyckan svikit oss, så hade det icke funnits någon hjälp mot vår olycka. Alla dessa tankar välvde jag i min hjärna, jag meddelade somliga av dem åt Manon, jag formade nya utan att lyssna till hennes svar, jag valde en utväg och förkastade den för att välja en annan, jag talade för mig själv, jag svarade högt på mina egna tankar — kort sagt, jag befann mig i ett själsuppror, som jag icke kan jämföra med något, emedan det aldrig givits något liknande. Manon betraktade mig oavlåtligt; av min sinnesrörelse slöt hon sig till farans vidd, och bävande för min skull mera än för sin egen, tordes den ömsinta flickan icke ens upplåta sin mun för att giva uttryck åt sina farhågor. Efter ett ändlöst grubbel hit och dit stannade jag vid beslutet att uppsöka guvernören och söka beveka honom med hedersskäl samt med en erinran om min vördnad och hans visade tillgivenhet. Manon ville avhålla mig från att gå. Hon sade med tårar i ögonen: — Du går till döden, de slå ihjäl dig, jag får aldrig återse dig mer, jag vill dö före dig... Det kostade mig mycken möda att övertyga henne om hur nödvändigt det var, att jag gick åstad och att hon stannade hemma. Jag lovade henne, att hon skulle få se mig åter i en blink. Hon anade lika litet som jag, att det var över henne själv som all himlens vrede och vår fiendes raseri skulle urladda sig. Jag vandrade alltså till fästningen, där jag träffade guvernören tillsammans med kaplanen. I min ävlan att beveka honom förnedrade jag mig till under-dånighetsbetygelser, som skulle kommit mig att dö av blygsel, om de varit förestavade av vilken som