202 helst annan orsak; jag ansatte honom med alla de argument, som måste göra ett ofelbart intryck på varje hjärta, som icke tillhör en grym och blodtörstig tiger. På mina klagomål hade den barbaren endast tvenne svar, vilka han ideligen upprepade: Manon stod under hans lydnad; han hade givit nevön sitt ord. Jag hade föresatt mig att behärska mig till det yttersta; jag nöjde mig fördenskull med att säga, att jag ansåg honom vara för mycket vän till mig för att vilja min död, vilken jag snarare underkastade mig än förlusten av min käresta. Då jag gick, var jag endast alltför viss om att jag intet hade att hoppas av denne halsstarrige gubbe, som skulle störtat sig i den eviga fördömelsen tusen gånger om för sin nevös skull. Dock framhärdade jag i min avsikt att in i det sista bibehålla ett sken av hovsamhet, besluten att, om orättfärdigheten ginge över gränserna, bereda Amerika ett av de blodigaste och ohyggligaste skådespel, som någonsin kärleken alstrat. Jag vandrade hemåt ruvande över denna plan, då slumpen, som ville påskynda mitt fördärv, förde Synnelet i min väg. Han läste i mina ögon något av det jag tänkte. Jag har sagt, att han hade hjärtat på rätta stället — nu kom han emot mig och sade: — Är det icke mig ni söker? Jag har reda på att mina avsikter väcka er anstöt, och jag har nog förutsett, att jag får lov att slåss med er. Låtom oss se vem som har lyckan med sig. Jag svarade, att han hade rätt och att intet annat än min död kunde lykta vår misshällighet. Vi drogo oss vid pass hundra steg utom staden och korsade våra värjor; jag sårade och avväpnade honom nästan på en gång. Han vart så förbittrad över sin otur, att han vägrade att bedja mig om sitt liv och avsäga sig Manon. Jag hade måhända rättighet att med ett slag avhända honom bäggedera, men ädelt