203 blod förnekar sig aldrig. Jag kastade till honom hans värja och sade: — Än en gång, och kom ihåg, att det är utan kvarter! Nu attackerade han mig med ett obeskrivligt raseri. Jag måste bekänna, att jag icke var durkdriven i fäktning, ty jag hade endast haft tre månaders övning i Paris, men kärleken förde min värja. Synnelet underlät icke att genomstinga min arm, men jag passade på och tilldelade honom ett så kraftigt hugg, att han föll livlös för mina fötter. Oaktat den fröjd, som segern skänker efter en kamp på liv och död, började jag genast tänka på följderna av mitt dåd. Jag kunde icke hoppas på vare sig benådning eller uppskov i straffet. Med min kännedom om guvernörens brinnande kärlek till sin nevö var jag viss om att min död icke skulle uppskjutas en timme efter det hans blivit bekant. Huru överhängande denna farhåga än var, så utgjorde den dock ej den starkaste orsaken till mitt bekymmer. Manon, hänsynen till Manon, hennes våda och tvånget att mista henne upprörde mig till den grad, att mörker bredde sig för mina ögon och jag icke längre skönjde var jag befann mig. Jag avundades Synnelets lott — en hastig död tycktes mig vara det enda botemedlet för mina kval. Men just denna tanke återväckte mina livsandar till fullt liv och satte mig i stånd att fatta ett beslut. — Vad? Jag vill dö för att få en ända på mina kval? utropade jag. Det gives då sådana, som förskräcka mig mera än förlusten av den jag älskar? Ack, jag vill utstå intill de grymmaste gräsligheter för att bistå min älskade och dröja med att dö, tills jag utstått dem förgäves! Jag styrde mina steg tillbaka till staden och gick till min boning, där jag fann Manon halvdöd av skrämsel och oro. Min ankomst gav henne nytt mod. Jag kunde icke undanhålla henne den fasansfulla hän-