204 delse, som inträffat. Hon sjönk medvetslös i min famn, då jag redogjorde för Synnelets död och min blessyr, och jag måste hålla på mer än en kvarts timme med att väcka henne till sans. Jag var själv halvdöd, och jag varsnade icke deri minsta utsikt för vare sig hennes eller min trygghet. — Manon, vad skola vi taga oss till? sade jag, sedan hon i någon mån repat sig. O ve, vad skola vi göra? Det är nödvändigt, att jag begiver mig undan. Vill du kvarstanna här i staden ? Ja, stanna här, du kan ännu bliva lycklig; men jag, jag går att fjärran från dig söka döden bland vildar eller under rovdjurens klor. Hon reste sig trots sin matthet och fattade min hand för att ledsaga mig till dörren. — Låtom oss fly tillsammans, sade hon, och icke förspilla ett ögonblick. Synnelets lik kan ha blivit hittat av en slump, och då skulle vi icke få tid att komma undan. — Men, dyra Manon, återtog jag alldeles ifrån mig, säg mig då, vart vi kunna styra kosan? Ser du någon utväg? Är det icke bättre, att du frestar på att leva här utan mig och att jag självmant räcker fram mitt huvud åt guvernören? Detta förslag endast ökade hennes iver att begiva sig åstad, och jag var tvungen att följa henne. Jag hade ännu tillräcklig sinnesnärvaro att medtaga något spirituösa, som jag hade stående i min kammare, samt så mycket munförråd, som fick rum i mina fickor. Vi sade till våra tjänare, vilka uppehöllo sig i den angränsande kammaren, att vi gingo ut på vår aftonpromenad (något som vi dagligen hade för sed), och därpå avlägsnade vi oss ur staden raskare än Manons klena krafter skulle tyckts medgiva. ur. ur.