205 XXII. Ehuru jag ej kommit ifrån min obeslutsamhet rörande målet för vår flykt, fasthakade jag mig vid tvenne förhoppningar, utan vilka jag skulle föredragit döden framför ovissheten om vad som kunde vederfaras Manon. Jag hade förvärvat tillräcklig kännedom om landet under de nära tio månader jag vistats i Amerika för att ha hum om huru vildarna skulle tämjas. Man kunde giva sig i deras händer utan att hasta till en säker död. Jag hade till och med uppsnappat några glosor av deras tungomål och några av deras sedvänjor vid de olika tillfällen jag haft att iakttaga dem. Förutom denna ömkliga tillflykt hade jag en annan hos engländarna, vilka i likhet med oss anlagt nybyggen i denna del av Nya världen. Men jag gruvade mig för det långa avståndet; innan vi anlände till deras kolonier, måste vi färdas över nakna landsträckor av flera dagsresors längd samt över några berg så höga och branta, att vägen föreföll vansklig även för de kraftigaste och mest härdade karlar. Jag hängav mig icke desto mindre åt hoppet, att vi skulle kunna nyttja bägge dessa resurser: vildarna till att hjälpa oss fram och engländarna till att upptaga oss bland sig. Vi vandrade så länge Manons mod förmådde hålla henne uppe, det vill säga vid pass tvenne lieues, ty hon, den oförlikneligt hängivna, vägrade ståndaktigt att göra halt innan dess. Då hon slutligen övermannades av tröttheten, bekände hon, att hon omöjligen kunde gå vidare. Natten var redan inne; vi slogo oss ned mitt på en vidsträckt slätt, där vi icke funno ett