206 träd till tak över huvudet. Hennes första omsorg var att skifta förband på min blessyr, som hon själv ansat före vår avfärd. Jag sökte fåfängt motsätta mig hennes önskningar; hon skulle blivit bedrövad till döds, om jag förvägrat henne tillfredsställelsen att veta mig vid gott befinnande och utom fara, innan hon tänkte på att sörja för sig själv. Jag fogade mig några minuter efter hennes åstundan och mottog tigande och med blygsel hennes omvårdnad. Men sedan hon fullbordat sitt ömma värv, med vilken iver grep jag mig icke an i min tur! Jag gjorde mig av med alla mina kläder för att breda ut dem under henne och dymedelst göra hennes läger mindre hårt. Mot sin vilja måste hon finna sig i att se mig bruka allt vad jag kunde upptänka till att lindra hennes olägenheter. Jag värmde hennes händer med glödande kyssar och heta suckar. Jag tillbragte hela natten vakande vid hennes sida och bedjande till himlen att beskära henne en ljuv och fridfull slummer. O Gud, vad mina böner voro varma och uppriktiga! Vilket obevekligt domslut hade verkat, att de icke blevo hörda? Tillgiven mig, om jag i korthet avslutar en berättelse, som dräper mig! Jag förtäljer en olycka, som saknar sin like; hela mitt liv är vigt åt att begråta den. Men ehuru jag oavlåtligt bär den i mitt minne, tyckes min själ rygga tillbaka av fasa varje gång jag söker kläda den i ord. En del av natten hade förgått i ro, jag trodde min älskade vara insomnad och tordes icke andas av fruktan att störa hennes sömn. I dagningen varseblev jag, i det jag rörde vid hennes händer, att dessa voro kalla och skälvande; då lade jag dem till mitt bröst för att värma dem. Hon kände denna åtbörd, och i det hon gjorde en ansträngning för att fatta mina händer, sade hon med svag röst, att hon trodde sin sista stund vara kommen. Jag tog till en början detta yttrande för olyckans