207 sedvanliga språk och besvarade det allenast med kärlekens ömma tröstegrunder. Men hennes täta suckar, hennes tystnad vid mina spörsmål, den krampaktiga tryckningen av hennes händer, som alltjämt omklamrade mina, upplyste mig, att slutet på hennes olyckor nalkades. Fordren icke, att jag skall beskriva mina känslor, ej heller att jag skall återgiva hennes sista ord. Jag miste henne, jag erhöll bevis på hennes kärlek i själva det ögonblick, då hon uppgav andan — det är allt vad jag har styrka att meddela er om denna förfärliga och ömkansvärda tilldragelse. Min själ följde icke efter hennes. Försynen ansåg mig tvivelsutan ej tillräckligt strängt straffad, den har velat, att jag alltsedan dess skulle dragas med en försmäktande och eländig tillvaro. Jag avsäger mig självmant att någonsin föra en lyckligare sådan. Över tjugofyra timmar låg jag kvar med munnen tryckt till Manons anlete och händer. Min avsikt var att så skiljas hädan; men vid begynnelsen av andra dygnet besinnade jag, att hennes lik efter min död skulle utsättas för att bliva föda åt vilda djur. Jag fattade därför beslut att jorda henne och sedan bida döden på hennes grav. Jag var redan så nära min ändalykt på grund av den avmattning, som fastan och sorgen förorsakat, att det kostade mig oerhörda ansträngningar att hålla mig upprätt. Jag blev tvungen att taga min tillflykt till den spirituösa jag medfört; den återgav mig så mycket krafter jag behövde till den sorgliga förrättning jag stod i begrepp att utföra. Det beredde mig ingen svårighet att gräva på den plats, där jag befann mig, ty det var sandmark. Jag bröt itu min värja för att nyttja den som spade, men jag hjälpte mig bättre med blotta händerna än med den. Så uppkastade jag en rymlig grav och nedsänkte däri mitt hjärtas avgud, sedan jag sorgfälligt insvept henne i mina kläder för att skydda henne från sandens beröring. Men dessförinnan om-