208 famnade jag henne otaliga gånger med den högsta kärleks hela glöd. Jag satte mig ännu en gång vid hennes sida och beskådade henne länge; jag kunde icke förmå mig att kasta igen hennes grav. Då mina krafter till sist begynte mattas och jag fruktade, att de helt och hållet skulle svika mig, innan jag lyktat mitt förehavande, gömde jag för alltid i jordens sköte det fullkomligaste och mest älskansvärda den burit. Därefter sträckte jag ut mig på graven med ansiktet mot sanden, igenlyckte mina ögon i avsikt att aldrig mera upplåta dem, anropade himlens hjälp och bidade otåligt döden. Det skall säkerligen synas er fast otroligt, att det under hela fortgången av denna dystra akt varken trängde en tår ur mina ögon eller en suck ur min barm. Mitt djupt förvirrade tillstånd och min bestämda avsikt att dö hade satt en damm för alla uttryck av förtvivlan och sorg. Jag låg ej heller länge på graven, innan jag miste den smula medvetande och känsloförmåga jag hade kvar. r^r*