<chapter name="XXIII">

XXIII.

Efter vad I nu hört är avslutningen på min historia av så ringa betydelse, att den icke gör skäl för ert godhetsfulla besvär att lyssna därtill. Sedan Synnelet förts hem till staden och hans sår blivit omsorgsfullt undersökta, befanns det icke blott, att han ej var död, utan att han icke ens erhållit någon oroande blessyr. Han meddelade sin onkel vad som försiggått mellan oss, och hans storsinthet drev honom genast att bekantgöra yttringarna av min. Man sände bud efter mig, och min frånvaro jämte Manons väckte misstanken, att jag gripit till flykten. Det var då för sent att efterspåra mig, men de två närmaste dagarna användes till mitt förföljande. Jag blev funnen utan livstecken på Manons grav, och de, som upptäckte mig i denna belägenhet, nästan naken och blödande ur mitt sår, betvivlade ej, att jag blivit plundrad och mördad. De buro mig till staden, och då väckte skakningen mig till sans. Då jag öppnade ögonen och började kvida över att befinna mig bland de levandes antal, förstodo de av mina stönanden, att jag ännu var mottaglig för omvårdnad, och sådan gav man mig ock med alltför lyckligt resultat. Jag undslapp icke att bliva insatt i hårt häkte och ställd inför rätta. Alldenstund Manon var fullständigt försvunnen, blev jag anklagad för att i ett utbrott av ursinne och svartsjuka ha tagit henne av daga. Då förtalde jag utan omsvep det jämmerliga som förefallit. Trots den sönderslitande smärta denna berättelse tillfogade Synnelet var han nog ädelmodig