59 Denna tanke kastade mig i ett så förskräckligt själsuppror, att jag en stund överläde med mig själv, om jag icke gjorde bäst i att ända mina lidanden genom att taga mitt liv. Jag bibehöll likväl tillräcklig sinnesnärvaro för att först söka utgrunda, om det icke ännu återstod något medel till räddning. Försynen ingav mig en tanke, som skingrade min förtvivlan. Jag började tro, att det ej skulle bli mig omöjligt att dölja vår förlust för Manon och att jag genom arbete eller någon gynnsam slump skulle kunna sörja så väl för hennes uppehälle, att hon sluppe att lida någon nöd. — Jag har räknat ut, sade jag för att trösta mig själv, att tjugutusen écuer skulle räcka åt oss i tio år. Låt oss antaga att de tio åren äro förgångna och att ingen av de förändringar, varpå jag hoppades, har inträtt i min familj. Hur skulle jag då ha gått till väga? Det vet jag väl inte så noga, men vad hindrar mig att handla nu som jag skulle handlat då? Hur många människor finns det inte i Paris, vilka utan att äga vare sig min bildning eller mina naturgåvor likväl förtjäna sitt uppehälle med de enkla talanger de besitta! •— Har inte Försynen, fortfor jag, överblickande de olika ställningarna och förhållandena i livet, inrättat saker och ting med den största vishet? De upphöjda och rika äro merendels dumsnutar, vilket är uppenbart för envar, som någorlunda känner världen. Och däri ligger en beundransvärd rättvisa. Om de med rikedomen förenade gott huvud, så vore de